Lång söndag
Då har den här dan också försvunnit. Har verkligen kämpat för att orka läsa, med ganska dålig framgång, men mer än ingenting. En promenad i det underbara vädret har jag också företagit mig, men i övrigt har jag lyckats slösa bort dan på ingenting. Städade och lagade mat samtidigt så jag ska bara plocka med det sista så är det rent här igen. Och så lite mer läsning innan tv:n sätts igång kanske.
Igår ringde min mormor och oroade sig för hur jag mådde och idag ringde min moster och var stolt över mig. Alltid trevligt att släkten hör av sig ibland, eftersom jag är rätt dålig på att höra av mig till dem. Min moster berättade att en bekant som varit sjuk i cancer ett tag, och som jag visste skulle gå bort snart, nu hade gjort det. Det är hemskt. Så orättvist. Tur att jag visste att det skulle hända så att jag kan hantera det. För det kändes inte så tungt som jag trodde det skulle göra. Kan dock inte förstå att jag inte fått veta det tidigare, var nästan en vecka hon hade somnat in. (Mamma?!)
Jag bad min bror om en relativt enkel tjänst tidigare i veckan. Han skulle skriva ut lite papper och sedan ge dem till mamma så att hon kan skicka dem till mig. Borde man väl klara av? Visserligen sa jag att det inte var nån panik, men han borde väl kunna gå och hälsa på sin mamma när han ändå går förbi när han ska träna. Har mamma fått några papper? Nej då. De ligger kvar på skrivbordet tydligen. "Du sa ju att det inte var bråttom". Suck!
Just det. Min mormor gör lite då och då sina försök att para ihop mig med nån kille. Igår var det dags igen. Hon hade sett i tidningen att det började buggkurser runt om i länet och tyckte att jag skulle kolla upp om det fanns nåt häromkring också. vilket jag gärna skulle göra för det är så grymt roligt. Men jag är inte så sugen på att gå ensam direkt, och jag vet inte om jag kan få nån med mig. Då kommer mormors briljanta förslag "Du får fråga nån av grannarna, för det bor väl bara killar där? De förstår ju att du inte vill gå själv, så följer de med!" (Vad har det för betydelse om det bara bor killar här?) Jag känner inte mina grannar, och man knackar inte på hos nån man inte känner och tvingar dem att följa med på buggkurs, men i mormors värld fungerar det så. Man kan ju inte hålla sig för skratt. Hon är helt allvarlig, och hon hade samma argument för att jag skulle få sällskap när jag vill gå ut och gå när det är mörkt. "Det förstår de ju att du inte vill gå ut ensam" Jag ville ju inte börja skratta, för hon menar ju bara väl, men det lät väldigt roligt. Hon är så övertygad om att vem som hellst skulle gå med på det. Älskade mormor.
/ LisaLinnéa
Igår ringde min mormor och oroade sig för hur jag mådde och idag ringde min moster och var stolt över mig. Alltid trevligt att släkten hör av sig ibland, eftersom jag är rätt dålig på att höra av mig till dem. Min moster berättade att en bekant som varit sjuk i cancer ett tag, och som jag visste skulle gå bort snart, nu hade gjort det. Det är hemskt. Så orättvist. Tur att jag visste att det skulle hända så att jag kan hantera det. För det kändes inte så tungt som jag trodde det skulle göra. Kan dock inte förstå att jag inte fått veta det tidigare, var nästan en vecka hon hade somnat in. (Mamma?!)
Jag bad min bror om en relativt enkel tjänst tidigare i veckan. Han skulle skriva ut lite papper och sedan ge dem till mamma så att hon kan skicka dem till mig. Borde man väl klara av? Visserligen sa jag att det inte var nån panik, men han borde väl kunna gå och hälsa på sin mamma när han ändå går förbi när han ska träna. Har mamma fått några papper? Nej då. De ligger kvar på skrivbordet tydligen. "Du sa ju att det inte var bråttom". Suck!
Just det. Min mormor gör lite då och då sina försök att para ihop mig med nån kille. Igår var det dags igen. Hon hade sett i tidningen att det började buggkurser runt om i länet och tyckte att jag skulle kolla upp om det fanns nåt häromkring också. vilket jag gärna skulle göra för det är så grymt roligt. Men jag är inte så sugen på att gå ensam direkt, och jag vet inte om jag kan få nån med mig. Då kommer mormors briljanta förslag "Du får fråga nån av grannarna, för det bor väl bara killar där? De förstår ju att du inte vill gå själv, så följer de med!" (Vad har det för betydelse om det bara bor killar här?) Jag känner inte mina grannar, och man knackar inte på hos nån man inte känner och tvingar dem att följa med på buggkurs, men i mormors värld fungerar det så. Man kan ju inte hålla sig för skratt. Hon är helt allvarlig, och hon hade samma argument för att jag skulle få sällskap när jag vill gå ut och gå när det är mörkt. "Det förstår de ju att du inte vill gå ut ensam" Jag ville ju inte börja skratta, för hon menar ju bara väl, men det lät väldigt roligt. Hon är så övertygad om att vem som hellst skulle gå med på det. Älskade mormor.
/ LisaLinnéa
Kommentarer
Trackback
