LisaLinnéa

Nyårsafton. Och jag kämpar med mitt stressrelaterade, depressionslika tillstånd. Kämpar hårt. Jag kopplar bort oviktiga saker och fokuserar på positiva saker. Försöker tänka på saker som jag gör i stället för allt som jag inte klarar av att göra. Det här årets andra hälft har inte varit bra. Samtidigt som det har varit fantastiskt. Jag har varit en katastrof när det kommer till mina studier. Därför tror jag mig ha bestämt att jag inte ska plugga kommande termin, som jag hade tänkt. Det kanske inte blir bättre, men jag tror inte att det kommer bli sämre. Jag måste få må bra igen. Längre än bara några dagar eller några timmar för den delen. Jag vet inte om jag klarar av att gå som vikarie, det lär väl vara stressigt det också, men jag måste prova för att få reda på det. Har jag tur får jag det där enda jobbet som jag sökt, men antagligen inte. Det vore perfekt annars. Som tur är har jag fantastiska vänner som har hjälpt mig när jag inte funkar, och klarar jag mitt examensarbete är det tack vare dem. Jag är bättre än så här, examensarbetet borde ha varit min grej, men inte just nu. Men fint sällskap ibland och ett fungerande socialt liv så kan man må bra för stunden. Det har hållt mig uppe, för jag känner att jag kunde ha varit ännu längre ner än vad jag är. Ikväll ska jag se till att jag har en sån där ljuspunkt. Jag ska bara klättra ur mörkret som infinner sig just nu. Men jag fokuserar på det jag har uträttat idag. Och på att det nya året kommer komma med nya utmaningar och ett helt nytt liv. Om mindre än en månad innehar jag min lärarexamen. Innan jag fyllt 23 år. Det är grymt om något.

Jag är verkligen under isen idag. Hela eftermiddagen har jag känt mig tom. Det blev helt plötsligt på riktigt. Snart tar vi examen, då är inte allt som vanligt längre. Nästa fas i livet börjar. En fas slutar. Det är inte dåligt på något sätt. Men det är sorgligt. Och fantastisk roligt och spännande. Det innebär förändringar. Jag är inte nåt stort fan av förändringar.

Nu har jag kört stenhårt i några dagar för att idag kunna visa för min handledare att jag kommer hinna klart. Nu har hon sagt att jag är på rätt väg och att det kommer att gå bra men jag har helt slut på ork och motivation. Eller, motivationen har jag inte haft innan heller. Men nu sitter jag bara och tittar på uppsatsen utan att förmå mig att göra nånting. Eftersom jag ändå inte pluggar borde jag göra nåt annat, typ packa för min Lindesbergsresa. Men nej, jag sitter och tittar på uppsatsen som om det kanske kommer att hända nåt magiskt. Det kommer inte hända. Jag har slagit av musiken, för med den på så kändes det som att jag gjorde nåt när jag bara lyssnade på musik. Nu ska jag bestämma mig för om det är musik och packa som gäller, eller försöka skriva åtminstone en beskrivning av vad åtgördsprogram är för något.

En sån där dag när det inte går att fokusera. Vad gör man? Ingenting fungerar. Måste, måste! Men kan inte. Jag tar lite pepparkaksdeg så länge. Om en vecka åker jag till Linde också. Jag fattar inte. Dags att boka biljett kanske.

Jag mår bra idag, på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag pluggade bra för en timme sen också, men har tappat fokus. Snart ska jag hämta tvätten i tvättstugan och sen fixa lite mat. Efter det ska jag bli effektiv igen. För övrigt har en arbetskamrat sagt att han ska laga punkteringen på min cykel. Det kan jag älska honom för. För jag hade antagligen inte fått det gjort förrän i vår.

Frågan är vad man ska utsätta sig själv för och vad man ska utsätta andra för. Tänk om man visste hur ens val kommer att påverka de som är inblandade. Jag skulle gärna ha den vetskapen just nu. Kan inte nån ge mig en spåkula eller nåt som kan visa mig hur den närmaste tiden kommer att se ut beroende på vad jag säger. Hur kan så små saker ta så stor del av min tankeverksamhet. Alltid är det något att ha ångest över. Varför jag gör jag det till ett problem? Kan jag inte bara bestämma mig och leva med valet? Det valet som egentligen känns självklart. Eller igår var det det. Inte idag. Eller jo det är det. Det är bara att bita i det sura äpplet.

På riktigt? Min rygg funkar inte alls. Efter gårdagen så är jag tvungen att ha en ordentlig pluggdag idag. Hur lätt är det när man knappt kan sitta, i alla fall inte så länge. Jag hatar det här just nu. Dansen som skulle få mig på bra humör igen kanske jag inte heller kan gå på. Kursavslutning. Allt känns så meningslöst.

Just want to cry, for a reason I can't find. Går och lägger mig och hoppas på att jag vaknar på rätt sida i morgon. Eller i alla fall mår bra och klarar av att göra nånting av det jag ska.