LisaLinnéa

Just nu känns det som att saker snarare går mot än med mig. Det är inte alls så att allt går emot mig, men det känns som att livet flyter onödigt trögt onödigt ofta. Idag var livet emot mig. Eller så var jag bara ouppmärksam, men oavsett var det en hemsk upplevelse. Jag krockade med en cyklist. Eller, jag körde på en cyklist om jag ska vara ärlig, men det låter så hemskt. Precis så hemskt som det är. Det gick bra, tack och lov, men jag vet inte om jag andades när jag insåg vad som hänt. Det var lika mycket hennes fel som mitt, men det faktum att jag som bilist sitter bra mycket tryggare gör ju att det känns som att skulden helt och hållet är min. Det är inte bara mitt fel, men det spelar ingen roll, för det kunde ha gått illa vems fel det än må vara. Usch, vad jobbigt det var. Och är. Men det gick som sagt bra, och hon klarade sig med några skrapsår och antagligen en lika stor chock som jag fick.

Dagens chock blandat med insikten om att min fina vän Emma flyttar imorrn gör att det goda humöret jag hade igår inte visar sig särskilt tydligt. Jag är så glad för Emmas skull, och vet att hon kommer att få det så bra när hon flyttar, men rent egoistiskt skulle jag ju gärna se att hon fanns kvar här i Värmland. Var och hälsade på och sa hej då nu på kvällen, och när lilltjejen kom springande med armarna utsträckta för att ge mig en kram innan jag skulle gå därifrån var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Tur att de inte flyttar runt halva jorden så att man kan åka och hälsa på.

/ LisaLinnéa