Mitt liv?
Igår fick jag stressa som sjutton. Jag hade ju inte bestämt vilken buss jag skulle ta. Jag hade tänkt åka hem så att jag skulle hinna träna, men så kommer bror och talar om att vi ska på kalas klockan ett. Tack för upplysningen, där sket sig min plan! Dessutom hade han inte fixat present, välplanerad som han är. Till slut hade vi fixat det i alla fall och fick fika medan de åt mat eftersom jag inte hade så gott om tid. Tack och lov kunde jag snika åt mig lite mat också, för det hade jag inte tid att fixa själv.
Efter en (eller ja, egentligen tre) bussresa som kändes väldigt lång så var jag hemma och fastna i soffan hela kvällen, helt slut.
Det värsta var att tröttheten satt kvar idag, har varit helt slut hela dan. Vart ingen träning heller, för jag var inte tillräckligt motiverad för att åka ensam. Skulle ta tag i skolarbete istället, men jag har inte kommit så långt med det heller. Vart är mitt liv på väg? Jag behöver verkligen ta tag i det, men dagarna är på tok för korta. De bara flyger förbi känns det som.
Jag skulle skriva en planering för nästa lektion, men jag körde fast. Bara för att jag försöker göra det seriöst (med tanke på hur det gick idag så måste jag göra nästa mer seriöst) så funkar det inte. Jag blir så besviken på mig själv.
Har haft en del intressanta samtal med Stefan i helgen. Bra roligt, har det varit, om än helt sjukt. Men jag inser hur mycket jag kommer sakna honom och Tessan i sommar om de inte kommer "hem". Vad har jag då? Jag kommer inte klara att bo hemma hos mamma utan att ha tillgång till mina bästa vänner. Men jag kan ju inte klandra dem för att inte vilja bo hemma, alla har ju inte lika tur som jag som har ett jobb... Men jobb utan vänner? Den tredje viktiga människan vet man ju aldrig vart man har så honom är ju inget att räkna med. Jaja, det är långt kvar tills dess.
/ LisaLinnéa
Efter en (eller ja, egentligen tre) bussresa som kändes väldigt lång så var jag hemma och fastna i soffan hela kvällen, helt slut.
Det värsta var att tröttheten satt kvar idag, har varit helt slut hela dan. Vart ingen träning heller, för jag var inte tillräckligt motiverad för att åka ensam. Skulle ta tag i skolarbete istället, men jag har inte kommit så långt med det heller. Vart är mitt liv på väg? Jag behöver verkligen ta tag i det, men dagarna är på tok för korta. De bara flyger förbi känns det som.
Jag skulle skriva en planering för nästa lektion, men jag körde fast. Bara för att jag försöker göra det seriöst (med tanke på hur det gick idag så måste jag göra nästa mer seriöst) så funkar det inte. Jag blir så besviken på mig själv.
Har haft en del intressanta samtal med Stefan i helgen. Bra roligt, har det varit, om än helt sjukt. Men jag inser hur mycket jag kommer sakna honom och Tessan i sommar om de inte kommer "hem". Vad har jag då? Jag kommer inte klara att bo hemma hos mamma utan att ha tillgång till mina bästa vänner. Men jag kan ju inte klandra dem för att inte vilja bo hemma, alla har ju inte lika tur som jag som har ett jobb... Men jobb utan vänner? Den tredje viktiga människan vet man ju aldrig vart man har så honom är ju inget att räkna med. Jaja, det är långt kvar tills dess.
/ LisaLinnéa
Kommentarer
Trackback
