Lekkamraten i huset på andra sidan vägen
Att få besök är tydligen den enda anledningen till att städa som jag ser som giltig för tillfället verkar det som. Det är fortfarande inte välstädat, men det är inte fullt av grejer på hela golvet och det är dammsuget. Det värsta med att stresstäda är att saker inte hamnar där de ska utan bara på någon plats som är ledig. Men vissa saker hamnade på sin plats och jag ska ta och ta tag i lite till innan jag tar kväll. Jag har haft en barndomsvän här på besök och vi har pratat om allt. Skvaller från byn, gamla minnen, hur huset jag växte upp i ser ut numera, hur det är att flytta till en ny stad och inte minst om hur det är att gå på universitetet. Som blivande student är hon nervös och förväntansfull och det är lite läskigt att tänka att det är hela två år sen jag var i hennes sits. Vi tog en liten vandring runt universitetet och fikade lite. Det var väldigt roligt att träffa henne eftersom vi sällan ses och vi har inte umgåtts sen jag flyttade från villan på landet till radhuset i stan. Men vi har upplevt mycket tillsammans ute i urskogen. I den där byn som jag ibland saknar så fruktansvärt mycket. Nu kanske vi kan börja umgås igen med andra förutsättningar. Inte för att vi är de enda barnen som bor på gångavstånd. På landet betyder inte "på andra sidan vägen" att det är tio meter över gatan. Men det gick faktiskt att ropa till varandra om båda var ute. Om man ropade högt och vinden inte låg åt helt fel håll. Barndomsminnen.
/ LisaLinnéa
