LisaLinnéa

Nu har jag slutat jobba för den här julen, jag tackade nej till att jobba torsdag-fredag redan i måndags. Innan jag visste att det var tre som var sjuka. Chefen vågade sig inte på ett försök till att övertala mig när han insåg att det skulle bli en rätt tuff vecka även om han frågade mamma om hon trodde att det skulle gå. Det hade nog inte gått att övertala mig tror jag, fast jag kan ju inte säga nej. Men jag längtar hem nåt så fruktansvärt nu. Och imorrn hoppas jag att vi kommer iväg. Mamma är rädd för att bilen ska lägga av och vill därför inte åka om när det är för kallt. Men mormor och morfar kanske följer med så då kan vi åka i deras bil. Bara jag kommer hem så är jag nöjd.

Jag har nog nån liten förhoppning om att alla tankar har att göra med att jag är i den här ångestladdade staden och att allt blir bra när jag kommer hem. Att tankarna försvinner utan att jag behöver göra nåt. Att jag inte behöver några svar för att sluta fundera. Jag har hundra gånger insett hur naivt det är att tro det, men man kan väl hoppas? För jag verkar ju inte våga ta reda på svaren. Vad var det som hände? Varför blev det så här? Behöver jag veta det? Hemma finns det inte så mycket som påminner om allt. Och när jag påminns finns det nån jag kan vända mig till som håller med mig. Så jo, jag fortsätter att tro att allt blir bättre av att komma hem.

/ LisaLinnéa