LisaLinnéa

Jag hade hemlängtan till Lindesberg innan jag åkte, nu har jag varit där och för tillfället känner jag inte ett dugg mindre hemlängtan än jag gjorde innan. Helgen var alldeles för kort. Jag hade behövt ett par dagar till för att känna mig nöjd. Det känns surt samtidigt som det känns skönt att inte ha känslan av att inte vilja vistas i staden jag växte upp. Jag kan inte heller förneka att helgen fick mig att fundera på vart det här året har tagit vägen, minnas hur det var för ett år sen. Bra minnen som nånstans gör lite ont, som väcker lite saknad.

Helgen var i alla fall bra. Väldigt. Det var ett halvår sen jag träffade Tessan sist, ett år sen vi festade tillsammans (allvarligt, vart tar tiden vägen?) och det var parkfest, det blir inte annat än bra. Väldigt trevligt var det tillsammans med Tessans systrar och Lisa. Träffade förvånansvärt få personer jag känner vilket på ett sätt var tråkigt, men jag kunde ändå inte låta bli att känna att det var skönt att inte behöva prata med nån som pratar med en bara för att denne är full (eller som jag pratar med för att jag är full kanske ska tilläggas för att inte låta så nedlåtande). Om anledningen till att jag inte träffade så många berodde på att det inte var några där eller på att jag inte var i mitt mest uppmärksamma tillstånd låter jag vara osagt. Jag hade roligt och det var det viktiga. Med en alvedon i kroppen kom jag utanför dörren på söndagen också och det blev lunch på en av stadens alla pizzerior och lite planlöst vandrande i Lindesberg innan vi landade på en parkbänk vid sjön. Lagom ansträngande. Som sagt kunde helgen fått vara några dagar längre så att jag hade hunnit med att träffa andra som jag hade hoppats på, men jag är glad för det lilla. Får väl åka dit snart igen.

/ LisaLinnéa