LisaLinnéa

Nu har jag varit ute på en enormt härlig långpromenad. Vädret är så där fint så att man inte kan vara på dåligt humör och gå i skogen och höra musik i ena örat och fågelkvitter i andra var underbart. Jag har varit på upptäcktsfärd och hade verkligen inte en aning vart jag var, när promenaden började närma sig timmen kom paniken lite krypande eftersom jag inte hade en aning om vart jag skulle komma fram, om jag jag skulle komma fram nånstans. Tänk om jag måste vända för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så gick tankarna och jag funderade på att ringa och prata med nån för att hålla tankarna i schack, men jag måste lära mig att inte få panik för minsta lilla så jag fortsatte gå. Till slut kom jag fram på en asfalterad väg och en skylt som hjälpte mig att lokalisera vart jag befann mig och jag kunde hitta hem. Det var alldeles lagom långt, tog drygt en timme och 95 procent av tiden tillbringades i skogen på en grusväg med lite hus och sommarstugor utspridda. Och det finns ju vatten där ute, såg ingen badplats, men det kan ju undersökas. Jag kände mig hemma i den miljön och den där rundan kommer jag gå flera gånger. Det kändes helt plötsligt ännu bättre att bo här när jag hittade närheten till den mysiga vägen. Det kändes som hemma på landet i Aspensäng. Ja det kändes hemma.

Nu är jag på gång och jag hoppaas den här känslan håller i sig. Jag ska ta och duscha och sätta på mig kläder så jag känner mig lite fräschare, sen tror jag att jag ska gå ut i solen och plugga. Jag har inte känt att jag vill sitta där mot väggen utanför biblioteket, men idag lutar det mot att det blir så. Måste ta vara på solen. Och på känslan av att vilja göra nåt vettigt av dagen. Jag kan inte beskriva den här känslan. Att börja dagen med en promenad kanske är det som gör dagen. 

/ LisaLinnéa