LisaLinnéa

Imorse vet jag inte riktigt vad det var för fel på mig. Jag vaknade vid sex (ungefär som vanligt) men somnade om så skönt och vaknar inte förrän kvart i nio när mamma skickar ett sms (som inte innehöll mer än information om att hon var tvungen att provskriva på sin nya mobil, men det framgick att hon var stolt och nöjd över sin telefon). Vart tog de där tre timmarna vägen? Varför vaknade jag inte halv åtta och tvingade mig själv att ligga kvar i sängen? Men det var så skönt att vakna utvilad och kunna gå upp på en gång utan att känna att det var för tidigt. Nog för att det kändes för sent, men det var ändå skönt. Jag antar att kroppen behövde den sömnen. Jag bestämde mig för att tvinga mig till att gå till stan och hämta min cykel, åka buss får jag ju ingen motion av. Men det gråa vädret kändes ju inte överdrivet lockande. Men nog gick jag, och cykeln stod kvar. Grymt skönt var det och jag kände att det inte skulle göra nånting om jag bara pusslar resten av dan. Det är ungefär vad jag har gjort, varvat med att se lite på tv. Men lyssna på musik och pussla är så rogivande (och pensionärsaktigt) så alla tankar på att jag har en del att plugga (dock ytterst lite, men det måste göras) har försvunnit. Och nu känner jag mig helt slut i huvet så planera nån lektion känns inte så aktuellt. Men det är en dag imorgon också, och pusslet lär inte ta särskilt många timmar till så det ska nog hinnas med. Jag tycker inte riktigt om att jag inte bara kan pussla lite i taget, men det går inte. Börjar jag på nåt ska det avslutas. Och det är ju så mysigt att sitta vid bordet och vrida och vända på bitarna, så varför sluta?

/ LisaLinnéa