LisaLinnéa

Tentadag idag. Jag lyckades som vanligt ta tid på mig så att jag kände mig stressad när jag skulle ta mig till skolan och tänkte därför ta cykeln. Går fram till platsen där jag parkerade igår och konstaterar att den står inte där. Motstår inpulsen att börja gråta. Funderar på om jag var så förvirrad igår när jag gick från jobbet att jag glömde den där, och kan inte riktigt komma fram till om jag gick eller cyklade hem. Men jag har känslan av att jag cyklade. Går i min egen värld hela vägen med tankarna mitt emellan tentan och den eventuellt stulna cykeln. Håller på att gå in i en buss. Skriver tentan, känns ganska bra och lyckas hyffsat med att hålla tankarna ifrån den försvunna cykeln. Får sällskap av Jennie bort till jobbet för att vara säker på att jag inte bara är förvirrad. Så är inte fallet. Känner mig irriterad men tom på något sätt. Jag var säker på att jag skulle börja gråta när jag insåg att cykeln var borta, men gjorde inte det. Går hem och kollar en gång till i cykelstället, litar trots allt inte på att jag inte skulle ha varit förvirrad i morse. Nu kan jag bara konstatera att cykeln är stulen. Pratar lite med en vaktmästare som var ute och jobbade och som lovade att hålla utkik när han åkte runt. Jennie går och pratar med Maria som kommer gåendes en bit bort. Hör bara någon som ropar "Vit?!". Ja min cykel är vit. "Den ligger borta vid gratisparkeringen!" Jag tror inte att jag fattar. Varken att min cykel varit borta eller att den eventuellt är hittad. Åker bort och hittar cykeln slängd i diket. Punkterat bakdäck. Vind cykelkorg. Lite lätta skrapsår. Bortmonterat lås. Annars verkar den vara hel. Min fina cykel. Jag hann inte bli arg, och blir det kanske inte förrän jag ska ge mig på att laga den. Jag känner mig bara tom och oförstående inför att folk inte förstår att man inte tar någon annans saker. Och slänger dem i diket. Jävla idioter. Ursäkta mig.

/ LisaLinnéa