LisaLinnéa

Igår kväll när jag stod och diskade och lagade mat slog rädslan in. Rädslan för att jag skulle vakna med samma fruktansvärda smärta i bröstet en gång till. Eller rädslan satt nog i hela dan, men jag var för chockad för att den skulle komma ut. När jag stod i köket kom det ifatt mig och jag började gråta hysteriskt. Jag har aldrig känt mig så liten, rädd och framför allt ensam. Så sjukt ensam. Maria kom över och lugnade ner mig, tror inte att jag hade klarat av de själv. Kände att jag nog inte skulle kunna sova ensam så fick sova på Marias soffa. Vad skulle jag göra utan henne? Det är tur att hon bor nära och kan komma hit på två minuter. Jag önskade så febrilt att mina föräldrar fanns nära just då, men det gör de inte. Att mamma är utomlands och att jag inte ens kunde ringa henne gjorde det än värre. Jag vet att jag har vänner runt om mig som bryr sig och ställer upp, och nog klarar jag mig. Men jag har aldrig känt mig så ensam sen jag flyttade hemifrån, det var som att det där som nånstans oroar en att det ska hända hände.

Idag har jag varit hos läkaren och fått bekräftat att det inte var någon fara. Jag visste det, men att ha tagit alla prover gör att man inte behöver oroa sig alls. Skönt att ha en läkare som tar en på allvar trots att de inte heller tror att det är nånting. Jag känner mig ändå lättad och kunde inte låta bli att böja gråta när mamma ringde upp och frågade vad som hänt. Känns som att jag skulle kunna gråta hur mycket som helst just nu. Jag vet inte varför, men så länge det inte övergår till hysteriskt igen så kan jag gråta. Jag behöver i alla fall inte vara ensam och rädd.

/ LisaLinnéa