Födelsedag nummer tjugotvå
Idag var det 22 år sen jag föddes. Mormor sa igår när hon ringde åt mig att känna efter och känna att jag blir mycket äldre (varför då? är en bra fråga, men jag har inget svar. Mormor är mormor). Jag ser mig knappast som äldre, det känns snarare som att jag fortfarande är liten. I år får de flesta av mina kompisar komma in på krogarna där det är 23 års gräns utan att behöva fråga om det är nån idé att försöka. Jag får fortfarande inte. När jag fyllde arton brydde det mig inte ett dugg att jag fick gå på krogen men nu när jag är 22 är det det som gör att jag känner mig liten. Det handlar inte om att jag inte får komma in, jag är ändå nästan aldrig ute, utan det är känslan av att vara liten och att vara den som får påminna folk när vi väl ska ut om att det inte är säkert att jag kommer in. Det är töntigt, men det gör att jag känner mig liten. Det blir påtagligt att jag är yngre, något som aldrig annars gör sig påmint. Men jag är inte liten. Jag är lika vuxen som mina vänner och jag har levt i 22 mestadels fantastiska år.
Min födelsedag har varit en väldigt bra söndag. Jag fick besök av min fina mor och mina älskade bröder. Att de faktiskt följde med hit får mig nog att älska dem lite mer. Bara det gjorde mig glad. Att några fina vänner hade tid att komma hit och fika med mig gjorde mig ännu gladare. Jag fick bjuda på mina inte helt lyckade bakverk som ändå smakade bra och fick umgås med fina människor som betyder väldigt mycket. Min ärliga bror gnällde på att havreflarnen smakade gröt och att jag bakat marängtårta gjorde mig ju nästan dum i huvudet, men det är därför jag tycker om mina bröder så mycket antar jag. Den brutala ärligheten. Och jag inser precis att vi har fler likheter än jag trodde. Men för att sammanfatta min dag så är jag glad. Älskade människor runt omkring mig gjorde mig glad.
/ LisaLinnéa
