LisaLinnéa

Jag har aldrig känt den här sortens stress. Eller jag har antagligen gjort det, men bara under korta perioder, det vill säga under nån timme eller så kanske. Igår var jag helt förstörd hela dan. Jag hade ont i magen och på kvällen kom huvudvärken som alvedon inte hjälper mot. På dan var jag nästan skakig. Det blev bättre av socialt sällskap, men huvudvärken var hemsk stundtals. På förmiddagen igår kunde jag ändå jobba med det jag skulle. Allt på samma gång, men jag fick saker gjorde även om det inte var mycket som blev klart. På eftermiddagen fick jag i princip ingenting gjort. Så fortsätter det tydligen idag. Jag har skickat ett mail. That's it. Jag går bara och är stressad över att rektorn som ska ringa inte ringer och är livrädd för att han ska säga; tyvärr, vi kan inte delta i intervjuerna. För det är dessa intervjuer som gör mitt liv till ett helvete just nu. Om jag bara hade klart när intervjuerna ska göras med vilka så tror jag att jag skulle kunna fokusera på allt annat i det här examensarbetet. Nu kan jag inte, för det faktum att jag inte vet någonting gör mig stressad och orolig. Kan inte rektorn bara ringa nu, säga att vi kan göra intervjuerna då och då och sen kan jag andas. Sluta vara orolig för att jag ska missa samtalet och göra något produktivt. Eller försöka få tillbaka nån timmes sömn av dem jag missade för att jag var tvungen att ställa klockan för att inte behöva vakna av ett samtal som man inte vill låta nyvaken i.

---

JA! Just precis nu kan jag andas igen. Hälften av intervjuerna inbokade. Så nu ska jag bara få tag den andra rektorn, som egentligen redan sagt ja.

Och boka biljetter till en Lindesbergsresa.

Nu har jag fått agera ut lite känslor, och ska försöka ta tag i det här. Heja heja.

/ LisaLinnéa